Image by Karly Santiago

Att läka själv eller genom andra

Vi kan läka så mycket på egen hand.


Ändå är det så stort när vi får hjälp. När vi får stöd. När vi blir bemötta på rätt sätt eller när vi träffar någon vi kan lita på. Någon vi känner oss trygga med.



Kanske är det därför det gör så ont när den tilliten och tryggheten inte finns för de som ska kunna ge oss den känslan. När vi möter läkare eller psykologer, gynekologer och sjuksköterskor, som inte tar hand om oss. Som inte förstår. Som säger emot.


Kanske är det därför det är så jäkla vackert när vi hittar någon som gör tvärtom. Som försöker förstå. Som tar hand om.


Igår var jag på psykiatrin, en tid jag fick tjata mig till genom tre remisser. Jag har kommit långt på min resa men tänkte att jag kunde behöva stöd för att läka ytterligare. Komma lite längre, lite djupare.


Jag märkte det jag har fått märka förut: jag kan för mycket för att kunna få hjälp därifrån. Jag har för höga krav på en eventuell behandling.


När jag cyklade därifrån, efter en två timmars bedömning där jag till och med dissocierade och inte fick någon hjälp i det, var jag lättad.


Nästa vecka börjar den kursen jag har anmält mig till för ett helt underliv. Jag har genom Instagram-inlägg upptäckt att jag har en spänd bäckenbotten, något som givetvis behöver läkas och tas hand om. Något gynekologisk vård inte har kunnat avgöra eller berätta för mig under 1,5 års tid. Jag har känt oro och stress, kring de bekymmer jag har burit så länge kring det här. Jag har blivit återtraumatiserad av gynekologbesök. Jag har känt otrolig rädsla över att inte få rätt hjälp och behöva ta reda på den på egen hand.


Det där har släppt nu. Jag är lättad. Jag har hittat hjälpen och jag är redo att ta emot den.


De verktyg jag har funnit på egen hand de senaste åren har gett mig mer än otaliga rundor i psykiatrin. Ett enda event med Tony Robbins gav mig mer än vissa psykologer har gjort under mer än ett halvår.


Så jag lyssnar på poddar. Anmäler mig till kurser. Jobbar med mitt eget program. Läser böcker. Tar mig framåt. Läker. På egen hand, men med så mycket stöd. För det var också det jag ville landa i, med dessa ord: att ha hittat A att luta mig mot har gjort otrolig skillnad för min egen process. Inte för att vi måste ha en partner för att läka. Men för att vi behöver gemenskap, förståelse, någon som lyssnar till oss. Någon som inte dömer.


Jag kan vara den för dig. I Läkcirkeln är det allt jag strävar efter. Att vara den som vägleder, men samtidigt stöttar. Finns där. Inte dömer. Uppmuntrar och tar hand om, bara.